Abbes & Hilmas mamma

Det har inte blivit något bloggande sen i Måndags och det har varit tråkigt. Eftersom det är ett av mina många beroenden och även som en hobby. Men nu ska ni få veta anledningen.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte ens vart jag ska börja ? Måste fundera lite, så att det inte blir en alldeles för lång roman som man varken vill eller orkar läsa. Jag har ju som sagt en jäkla förmåga att skriva för mycket.

Som ni redan vet så hade min lilla Albin feber och var dålig i flera dagar hemma. Det blev bara sämre och sämre för varje dag. Febern blev bara högre och alvedonet hjälpte nästan ingenting. Det var svårt att få i han mat eftersom han kräktes av ersättningen, så han fick ju amma på mig då det gick. Men han orkade ju inte suga nog mycket. Han var väldigt grinig, sov lika dålig som han gjort dom senaste veckorna, bara att han var mer missnöjd nu när han vaknade - verkade ha ont på något vis.

Tidigt på Tisdagsmorgonen låg han mellan oss i sängen. Han var alldeles kokhet, gnällde litegrann och hela han låg och skakade. Det var riktigt hemskt. Men jag förstod ju att det var någon feberfrossa. Jag tog tempen - då hade han 40 grader. Han fick alvedon och så fick jag sova ner honom igen emellan oss.

Tommy åkte på skolan före 7. Jag och Albin klev upp då. Det gick hyffsat men han var väldigt grinig och febern gick aldrig ner. Han blev blekare och blekare, när han sov så såg han nästan ut att vara död. Om man kan säga så, det låter hemskt, men så var det. Och det var väldigt hemskt också! Han var trött och slut och åt inge bra.

Jag pratade med mamma i telefon, till slut sa hon att vi skulle klä på oss och fara ner till sjukhuset. Så jag ringde Tommy och berättade det. Packade fort som attan eftersom jag hade tänkt vara hos mamma och pappa några dagar tills han blivit bättre. Jag klädde på oss och rullade mot stan.

Mamma pratade med dom på barnmottagningen så vi fick komma direkt, dom var redo. När vi kom dit så fick vi först vänta en stund, sedan träffade vi en läkare. En bra läkare, kvinnlig polska. Hon var okänslig och väldigt barsk, men rättfram och visste vad hon tyckte och vad som gällde. Det blev alltså lite fart och slag i saken. Hon bestämde vad som skulle göras - temp, blodsockerprov, crp och urinprov. Vi vägde Albin och han hade såklart gått ner en massa under den här veckan.

Dom tog prover. Crp:t var väldigt högt - 138, och det ska vara mindre än 8 normalt.

Blodsockret var bra, tempen låg väl på ungefär 38 - 39 grader. Värre var det med urinen, det visade utslag att det var bakterier. Så dom gjorde en så kallad Blåspunktion - då dom går in med en nål igenom magen in i blåsan och tar ut urin den vägen. Och det är för att det ska komma direkt från blåsan, så man ser exakt hur urinen är. Då kommer det ingenting på vägen, som bajs, salva eller smuts.

Första försöket misslyckades, tyvärr. Stackers lillgubben, det gjorde så ont! Då fick vi vänta i en halvtimme, tills dom skulle försöka igen. Tur nog så lyckades det då, dom fick några droppar som skickades iväg på odling till Sundsvall. Vi har ännu inte fått svaret på det. Då får vi veta exakt vad det är för bakterier - även om vi redan har en aning.

Vi blev iallafall inlagd på barnavdelningen då i Tisdags,och det kan jag säga att jag inte alls var beredd på. Men det var ju skönt att det började hända saker. Och att man var i tryggt förvar. Dom sa att vi verkligen kom in i rättan tid, och det kände jag med. Det hade kunnat gått ännu mer illa om vi väntat.
Och lilla Albin, han blev stucken i fingret, i hälen, två gånger i magen och sedan på uppe på avdelningen fick han nål i armvecket. Han har fått antibiotika intravenöst 3 gånger per dygn. Han fick också febernedsättande suppar av olika slag flera gånger om dagen och febern började äntligen ge med sig igår. Dom har stuckit honom i fingret på morgnarna för att kolla crp, som var ännu högre igår. Det hade gått upp till över 200. Läkaren sa att det var vanligt, så jag var inte så orolig eftersom att febern hade gått ner så pass bra och han var pigg.

Dagarna har faktiskt varit okej, dom har bara gått väldigt segt. Men man blir ju verkligen uppassad. Jag fick ju inte ta med Albin från rummet. Så vad man än ville så fick man ringa på larmklockan, som jag egentligen inte gillar men var tvungen. Men jag fick frukost, lunch, fika, middag och kvällsfika, även mat och medicin åt Albin. Så jag behövde i princip bara bry mig om Albin, underhålla och gosa med honom. Det var riktigt skönt. Annars brukar man ju kunna känna sig lite stressad när man ska hinna med allt åt både Albin och åt sig själv. Men nu behövde man inte känna sådan stress.

Det var bara första natten som jag höll på att gå sönder. Då var Albin riktigt missnöjd, kunde inte sova och skrek för brinnande livet. Jag hade så fruktansvärt ont i ryggen, men var tvungen att gå i detta lilla rum och bära & vagga honom. Han tog ju inte bröstet eller flaskan heller, allting kändes hopplöst. Jag tyckte så synd om honom, han verkade ha så ont. Jag skickade iväg ett sms åt mamma strax före 2 på natten, hon ringde upp direkt. Hon hörde hur han skrek, vi pratade ett tag. Sedan sa hon att hon skulle komma. Albin somnade till slut i min famn av utmattning. Strax före 3 dök mamma upp, med kaffe & mackor som vi först åt upp. Sedan tog hon Albin i sin famn och jag la mig i min säng, vi pratade lite tills jag somnade. Mamma satt där med Albin i famnen i en fotölj fram till morgonen och då skulle hon gå och byta om för att börja arbeta. Vilken Super-Mormor!

I morse togs crp, det hade till min glädje gått ner till 90. Han har ätit ganska okej, kissade och bajsade som han skulle och febern var ganska stabil. Jag höll tummar och tår, hoppades på att vi skulle få komma hem till mamma & pappa idag. Eller åtminstone få ligga på IVA. Barnavdelningen stänger ju över helgerna, knepigt nog. Dom har inte personal så det räcker. Så om lillgubben inte hade repat sig tillräckligt så hade det varit stor risk att vi fått åkt till Sundsvall och legat där. Jag var väldigt orolig för det.
Men idag då på eftermiddagen fick vi det goda beskedet att vi skulle få åka hem. Vi fick recept på en annan antibiotikamedicin som vi ska ge honom nu via munnen, en gång om dagen. Så vi får se hur det går. Nu är vi iallafall hemma hos mamma & pappa. Härligt!

Pappa kom hem för en liten stund sedan, mamma kommer hem vid halv tio ikväll. Just nu sitter jag framför teven.
Och lyssna nu! - Albin ligger och sover i sin säng, sedan 2 timmar tillbaka. Och inte nog med det, han somnade själv efter att jag hade gått därifrån. Herregud!

Ikväll blir det antagligen teve och mys som vanligt och jag hoppas att gubben fortsätter bli bättre och bättre. Att han iallafall ligger stabilt.
Jag kommer att lägga in en massa bilder sedan, på Albins första sjukhusvistelse, sedan födelsen. Han som blev 5 månader igår också, fick fira det i ett litet sjukhusrum med stick och mediciner. Men han har varit väldigt duktig och väldigt pigg, för att ha varit så sjuk och dålig.
Vi har haft mycket besök och han har även fått fina kläder. Av min käraste vän Jessika fick han två pyjamaser och en tröja. Av hans mormor och morfar fick han tre stycken kortärmade bodys.

Nu ska jag ta det lite lugnt framför datorn och teven här, tills Albin vaknar. Jag återkommer nog något senare ikväll ska jag tro.
Jaja, nu blev det en halvlång novell. Det kan inte hjälpas, det var ju mycket att berätta... Sen får ni välja själva om ni vill läsa den eller inte.

Hej så länge!